Framtiden. 

Framtiden är ständigt i mitt huvud, jag vet, jag vet, man ska leva för idag, leva i nuet. Men det är så svårt när framtiden ständigt följer efter en, som sin egna skugga. Jag vet vad jag vill göra av min framtid, jag vet vars jag vill bo, hur mitt liv ska se ut, men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit, komma till mitt mål. 

Jag vill bo i en liten stad någonstans i storbritannien, ( lincoln, åh ) i en liten lägenhet, högst upp, med snedtak och balkong, ha en stor bokhylla som täcker hela väggen full med böcker, kökshyllorna fulla med olika teer,  i fina glasburkar, vitt, ljust, varmt. Stora koppar som jag ska dricka te ur på balkongen varje morgon innan jobbet och varje kväll innan jag ska sova. Jag vill ha en katt, eller en golden retriever, någon att hålla mig sällskap, och ett jobb jag älskar, ge mig det och jag är lycklig. Jag behöver ingen prins charming som kommer och räddar mig från den onda styvmodern eller en skräckinjagande drake, för något sådant finns inte i mitt liv. Jag vill inte ha en pojkvän som ger mig sin jacka när det är kallt ute och jag fryser - för om han ger mig sin jacka, så fryser han. Jag vill inte ha dyra diamantsmycken, märkeskläder eller väskor för tiotusentals kronor - om jag vill ha det, så är det vad mitt jobb är till för, jag vill inte ha den pefkta sagoprinsen. Jag vill ha någon som älskar mig för mig och om han gör det så räcker det gott och väl.