För att vara helt ärlig har jag ingen aning om vart jag är på väg i livet just nu, dagarna är oändligt långa men veckorna bara flyger förbi,snart är det väl jul också, och sen har ännu ett år i detta trista gråa liv passerat, och jag på börjar ett nytt kapitel, med hopp om att boken ska bli bättre, på att boken ska bli värd att läsa; leva. Nästa år är mitt sista sommarlov, och sen börjar jag sista året på gymnasiet, sen är det hejdå till den trygga säkerheten och hej till det nya livet, livet ute i världen, som jag inte riktigt vet om jag är stark nog för som det är idag.  Så som det är idag måste jag veta vad fan jag vill göra av denna jävla gråzon kallat livet, men det roliga är; jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, eller hur jag ska uppnå det, fast hur kan jag uppnå någonting jag inte vet vad det är? Det är som att leta efter en sko man inte har, i en garderob som inte existerar.  Jag tror egentligen  att det bästa för mig just nu är att hoppa av skolan i ett år och ta ledigt ett tag. Jag vill bara flyga iväg någonstans och leva utan bekymmer, utan att behöva oroa mig om vad andra tycker och tänker om mig, nä jag vet inte. Jag är bara vilse.

Vill du ha mitt hjärta?
För du kan få det om du vill. 

Det har inte längre någon funktion här. 

Du kan få det helt gratis, sen kan du lämna tillbaka det när det är helt igen.

 

She laid there in her bed with the duvet tightly wrapped around her thin body, allowing her head to sink down in the pillows she looked up in the white painted ceiling and let out a loud sigh.  Where had it all gone wrong? When had he stopped caring?  Maybe it was her own fault for falling, falling into the deep cold ocean called love, falling for the boy she once tought was perfect ( she still does, but she just doesn’t deserve someone like him, and he deserves someone better than her), and the one to save her from herself.  
   But she knew, from the beginning, that one of them would fall harder in the end, and somewhere, deep inside she knew she was the one to get hurt (wasn’t it always that way?) People told her she was bright, she had the looks and she was lucky, with everything except love.  She chuckled; she wasn’t anything the people said she was. She was a monster, a monster built by other people.  The monster was inside her head, eating her from the inside out, and she had hoped, that he was the one to save her from the monster called herself, but just when the monster had gone away and the pieces of her heart was starting to get back to one piece, he dropped her and left her alone, alone to take care of the mess he, and so many others had left.  She stood on her bare knees at the bathroom floor, with tears in her eyes and a lump in her throat and as the tears began to fall she started to pick the pieces up again, not having a clue of how to put them back together ( maybe glue would work? Or maybe sewing it? A band aid?). The pieces of her heart stuck her fingers like the razors stuck her thighs or the glass her wrist, and that night, she came to the conclusion; she didn’t need, or want her heart anymore, so she threw it away.

But it was times like this, in the bed, at night with the duvet tightly wrapped around her thin body, slowly wasting away, she missed her heart, and decided to take it back, and every time she would try to put her heart back into one piece but in the end she just cried and cried, because it all hurt, because she wanted the pain to go away and because she wanted his warm arms around her body and his face burried in her neck again. She wanted to feel his warm breath against her neck, she wanted to wake up by his side in the morning, she wanted to hug him again, to feel his body close to hers again, and it hurt to think it wouldn’t happen again. So she cried, she cried because of the unsaid words, she cried because there was no goodbye, there was no goodbye hug or I'll see you later, just a silent ending to their ‘relationship’. No more text messages, no more facebook conversations (where he somewhere along the way deleted her) no more talking at all.  It was like she had never really mattered to him,  she was just there to heal his broken heart from his past relationships, and when his heart was fixed he left, without a world; leaving her with the broken heart. 

And here she was, broken hearted in the bed, with a duvet tightly wrapped around her body, trying to bring the warmth back to her body (it never worked) with tears making her already ugly face even uglier, and with the monster back in her body and her heart in a million pieces.

---

© Lovisa Andersson / Sixthgun.blogg.se

Åh, min blogg är tråkig, men gör ingenting, lär väl bli bättre när skolan börjar och så, men vad vet jag. Jag sover bort dagarna, dricker te, går ut, kommer hem sent, umgås med fint folk, allt för att glömma sånna där saker som gör ont, saker som gått fel, och saker som kunde ha varit och ord som blev lämnade osagda, ja sånt.

Framtiden. 

Framtiden är ständigt i mitt huvud, jag vet, jag vet, man ska leva för idag, leva i nuet. Men det är så svårt när framtiden ständigt följer efter en, som sin egna skugga. Jag vet vad jag vill göra av min framtid, jag vet vars jag vill bo, hur mitt liv ska se ut, men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit, komma till mitt mål. 

Jag vill bo i en liten stad någonstans i storbritannien, ( lincoln, åh ) i en liten lägenhet, högst upp, med snedtak och balkong, ha en stor bokhylla som täcker hela väggen full med böcker, kökshyllorna fulla med olika teer,  i fina glasburkar, vitt, ljust, varmt. Stora koppar som jag ska dricka te ur på balkongen varje morgon innan jobbet och varje kväll innan jag ska sova. Jag vill ha en katt, eller en golden retriever, någon att hålla mig sällskap, och ett jobb jag älskar, ge mig det och jag är lycklig. Jag behöver ingen prins charming som kommer och räddar mig från den onda styvmodern eller en skräckinjagande drake, för något sådant finns inte i mitt liv. Jag vill inte ha en pojkvän som ger mig sin jacka när det är kallt ute och jag fryser - för om han ger mig sin jacka, så fryser han. Jag vill inte ha dyra diamantsmycken, märkeskläder eller väskor för tiotusentals kronor - om jag vill ha det, så är det vad mitt jobb är till för, jag vill inte ha den pefkta sagoprinsen. Jag vill ha någon som älskar mig för mig och om han gör det så räcker det gott och väl. 

 

 

Ja, jag har bytt blogg igen. Jag tror att jag är en sån som inte kan ha en och samma blogg i flera år osv, jag behöver ändringen, om ni förstår vad jag menar.  Jag är hursomhelst inte klar med designen än, ska ändra små detaljer och så, kommer även börja skriva en kort liten översättning på engelska, bara ifall några av mina tumblr följare bestämmer sig för att titta in. 

Translation:

Heh, I've changed blog, again. I think I'm one of those who can't have the same blog for years and years, i need the change, if you know what i mean. However, I'm not done with the design quite yet, I'm about to change some small details.